Tre sagor för varma kvällar (Three stories for warm evenings)


These are three short stories written in the style of classic Swedish folktales. They are meant to be told by heart beside a fire, on a warm summer’s evening.

 

Prinsessan och draken

En gång för länge sedan, i ett kungarike långt bortom havet, bodde en konung i ett stort slott. Han var gammal och skulle snart dö, och då hans dotter och två söner alla var födda på samma dag var det inte lönt att med åldern avgöra vem som skulle bli hans efterträdare. Han samlade dem därför till sig och sade att de skulle ge sig av ut i riket och dräpa den magiska drake som länge ställt till mycket besvär i landet. Den som återvände hem med drakens huvud skulle ärva kronan.

Alla tre syskon skyndade sig ut i stallet, där det stod två ståtliga hingstar och en gammal hund. Prinsessan skyndade fram mot en av hästarna – men innan hon hann fram satt en av hennes bröder upp på den och sade:

”Du kommer aldrig att vinna! Jag är stark som en björn, och kommer att dräpa draken.”

”Du må vara stark som en björn”, svarade prinsessan, “men jag är listig som en räv.”

Hon skyndade bort mot den andra hingsten  – men innan hon hann fram satt den andra av hennes bröder upp på den och sade:

”Du kommer aldrig att vinna! Jag är kvick som en orm, och kommer att dräpa draken.”

”Du må vara kvick som en orm”,  svarade prinsessan, “men jag är listig som en räv”,

Hennes båda bröder skrattade därvid och red av åt varsitt håll.

Prinsessan suckade och lade armarna runt den gamla hunden.

”Du får bära mig på den farliga stigen, min käre vän.”

”Det gör jag gärna”, svarade hunden, ”och jag lovar att vara er trogen och skydda er mot all fara.”

Så gav de sig av ut på vägen. När de hade färdats många dagar genom skogen och snart nått fram till bergen, mötte de en björn.

”God dag herr Björn”, sade prinsessan, ”hur står det till?”

”Det kurrar i min mage”, brummade björnen, ”så nu äter jag upp dig!”

”Nej herr Björn, det får du allt inte. Om du ger mig en bit av den blå himlen får du äta mig, annars ska du svära på att alltid vara min vän!”

Björnen klättrade upp i det högsta trädet men nådde inte himlen, så när natten färgade den svart svor han allt alltid vara prinsessans vän. De fortsatte gå tillsammans, prinsessan på sin trogna hunds rygg.

Det dröjde inte länge innan de träffade en orm.

”God kväll herr Orm”, sade prinsessan, ”hur står det till?”

”Mina tänder kliar”, väste ormen, ”så nu hugger jag dig!”

”Nej herr Orm, det får du allt inte. Om du ger mig en bit av den gula osten på himlen får du hugga mig, annars ska du svära på att alltid vara min vän!”

Ormen klättrade upp i det högsta trädet men nådde inte månosten, så när natten blev morgon svor han att alltid vara prinsessans vän. De fortsatte gå tillsammans, prinsessan på sin trogne hunds rygg.

Nästa dag kom de fram till en grotta i det största berget. På en skatt som han stulit runtom i riket låg en hemsk drake. Han lyfte sitt stora huvud när prinsessan kom in med sina tre vänner, och sade:

”God morgon fröken Människa, hur står det till?”

”Jag är här för att dräpa dig, drake!”

”Du kommer aldrig att vinna! Jag är stark som en björn, snabb som en orm och listig som en räv, och kommer att dräpa er alla.”

Så slogs draken med björnen, och även om de var lika starka vann draken efter en hård strid.

Sedan slogs draken med ormen, och även om de var lika kvicka vann draken efter några snabba hugg.

Till sist stod draken framför prinsessan och sade:

”Nu dräper jag dig, människa!”

”Du kanske är stark som en björn, kvick som en orm och listig som en räv”, sade hunden och ställde sig framför draken, “men jag är trogen som en hund och kommer alltid att skydda mina vänner.”

Och så, medan draken lyssnade på hunden, högg prinsessan av drakens huvud med ett svärd av guld från skatten.

När draken dog bröts hans förtrollningar, och i hundens ställe stod nu en vacker prins från ett främmande land. Björnen och ormen förvandlades tillbaka till prinsessans båda bröder, och de var åter både vid hälsa och mindes vilka de var. Prinsessan och hennes tre vänner gladdes mycket, och hjälptes åt att bära skatten och den döda drakens huvud tillbaka till slottet.

När de återvände kröntes prinsessan till drottning. Till make tog hon prinsen från det främmande landet, och de var varandra för evigt trogna.

Skogsrået och Näcken

En gång i tiden, för mycket, mycket länge sedan, såg världen annorlunda ut än den gör idag. Det var ingen skillnad på skog och vattendrag – träden stod mitt i det forsande vattnet.

Så kom det sig att Skogsrået vandrade i sin skog en dag. Plötsligt fann hon en man sittandes på en sten i en fors. Han var naken, precis som hon, och spelade med stor inlevelse och förmåga på en fela.

“Vem är du som sitter här i min skog?” undrade Skogsrået.

“Jag är Näcken”, svarade mannen. “Vem är du som vandrar i min älv?”

De trätte länge om huruvida det var Skogsråets skog eller Näckens älv de mötts i. Till slut bestämde de sig för att lösa tvisten med ett vad. Då de båda var mycket duktiga på att locka och förleda människor, kom de överens om att den som lyckades locka dit den skönaste människan skulle vinna rätten att kalla platsen sin egen.

Skogsrået gav sig av genom skogen, och Näcken plockade åter upp sin fela.

Inte mycket tid hade passerat när Skogsrået återvände. Hon lockade med lätthet män genom skogen, och den som nu följde henne var ung och mycket skön. Näcken lockade med lätthet såväl män som kvinnor och barn med sitt spel, och den kvinna som kom vandrande mot honom var även hon ung och mycket skön.

Den unga mannen var dock inte under Näckens trollbindelse. När han såg honom drog han sin kniv och satte den i marken vid vattnets kant. Detta fick Näcken att vrida sig i svåra plågor, och hans grepp och den unga kvinnan släppte. Hon drog då med sig den unga mannen, och de båda lämnade platsen tillsammans.

Skogsrået greps av ånger när hon såg Näcken vrida sig i plågor. Hon plockade upp kniven från vattenbrynet, och erkände sig sedan besegrad i vadet. Var än Näckens fors rann fram skulle hennes skog stå åt sidan, lovade hon.

Och det är därför det än idag aldrig växer träd längre än ned till vattenbrynet.

 

Riddar Rosenkvist

En gång för länge sedan i kungadömet Sommar föddes en flicka som kallades Rosenkvist. Hon var starkare och snabbare än alla sina vänner, och snart stod det klart att hon kunde slå såväl jämnåriga som äldre i strid. Så fort hon var gammal nog gav hon sig av på äventyr i kungadömet Sommar. Många var bestarna och trollen hon drap.

Ryktet om den modiga Rosenkvist spred sig i riket, och nådde snart ända till kungen. Han bjöd in henne till det tornerspel som snart skulle hållas i huvudstaden. Trots att hon var av enkel börd rådde inte vare sig adelsman eller -kvinna på henne. Det fanns inga tvivel i kungens sinne när han efter hennes segrar dubbade henne till riddare.

I Rosenkvists hjärta brann dock något starkare än all stolthet i världen. Under spelen hade hon mött en prins som var så vacker att blodet kokade i Rosenkvists ådror. Hans namn var Sol, och han var kungens äldsta son.

Med Sols varma leende lysande i minnet stred riddar Rosenkvist i många år för kungadömet Sommar. När hon återvände som en segrare och hjälte fanns det återigen inga tvivel i kungens sinne. Han gav riddar Rosenkvist och prins Sol tillåtelse att gifta sig med varandra. När kungen sedan dog kröntes Sol till konung i hans ställe, och Rosenkvist tog rollen som drottning.

Rosenkvist fortsatte emellertid rida ut på äventyr runt om i Sommar, och stred för att hålla riket säkert från allehanda trolltyg.

En vacker vårdag red hon längre norrut än hon någonsin gjort förr. Hon var nästan vid de norra bergens fot när hon mötte en ung man som stod mitt på stigen. Hans hy var som det vitaste linne, och hans ljusa hår mycket långt. Ögonen var lika blå som himmelen ovanför dem.

“Vem är ni?” frågade Rosenkvist och satt av sin springare.

“Jag är Snö”, svarade den unge mannen.

“Jag har aldrig mött någon som er förr”, sa riddar Rosenkvist.

“Det är inte ofta jag kommer så här långt söderut – framför allt inte vid den här tiden på året.”

Riddar Rosenkvist klev sakta närmare främlingen, men innan hon hann hela vägen fram suckade Snö djupt.

“Jag måste ge mig av. Du kan följa med mig om du vill, men då kan du aldrig återvända hem igen.”

Riddar Rosenkvist tänkte efter. Hon tänkte på sitt vackra hem, de tornerspel hon vunnit, de krig hon utkämpat. Hon tänkte på sin kung Sol.

“Jag kan lämna allt bakom mig”, sa hon till Snö, “förutom min Sol.”

Så vände hon sig bort från honom, satt upp i sadeln igen och gav sig av söderut.

Hon ångrade aldrig sitt beslut – men likväl kunde hon aldrig glömma vad hon lämnat bakom sig. Därför lämnar hon ett tecken till honom varje vår. Det kan tyckas vara en oansenlig blomma för oss – vissa kallar den till och med för ogräs. Men även om ros och snö aldrig är menade att mötas, så är den lilla gula maskrosen riddar Rosenkvists tecken på att hon aldrig kommer glömma sin Snö.