Prinsessan och draken (Short Story, Swedish)


Prinsessan och draken

En gång för länge sedan, i ett kungarike långt bortom havet, bodde en konung i ett stort slott. Han var gammal och skulle snart dö, och då hans dotter och två söner alla var födda på samma dag var det inte lönt att med åldern avgöra vem som skulle bli hans efterträdare. Han samlade dem därför till sig och sade att de skulle ge sig av ut i riket och dräpa den magiska drake som länge ställt till mycket besvär i landet. Den som återvände hem med drakens huvud skulle ärva kronan.

Alla tre syskon skyndade sig ut i stallet, där det stod två ståtliga hingstar och en gammal hund. Prinsessan skyndade fram mot en av hästarna – men innan hon hann fram satt en av hennes bröder upp på den och sade:

”Du kommer aldrig att vinna! Jag är stark som en björn, och kommer att dräpa draken.”

”Du må vara stark som en björn”, svarade prinsessan, “men jag är listig som en räv.”

Hon skyndade bort mot den andra hingsten  – men innan hon hann fram satt den andra av hennes bröder upp på den och sade:

”Du kommer aldrig att vinna! Jag är kvick som en orm, och kommer att dräpa draken.”

”Du må vara kvick som en orm”,  svarade prinsessan, “men jag är listig som en räv”,

Hennes båda bröder skrattade därvid och red av åt varsitt håll.

Prinsessan suckade och lade armarna runt den gamla hunden.

”Du får bära mig på den farliga stigen, min käre vän.”

”Det gör jag gärna”, svarade hunden, ”och jag lovar att vara er trogen och skydda er mot all fara.”

Så gav de sig av ut på vägen. När de hade färdats många dagar genom skogen och snart nått fram till bergen, mötte de en björn.

”God dag herr Björn”, sade prinsessan, ”hur står det till?”

”Det kurrar i min mage”, brummade björnen, ”så nu äter jag upp dig!”

”Nej herr Björn, det får du allt inte. Om du ger mig en bit av den blå himlen får du äta mig, annars ska du svära på att alltid vara min vän!”

Björnen klättrade upp i det högsta trädet men nådde inte himlen, så när natten färgade den svart svor han allt alltid vara prinsessans vän. De fortsatte gå tillsammans, prinsessan på sin trogna hunds rygg.

Det dröjde inte länge innan de träffade en orm.

”God kväll herr Orm”, sade prinsessan, ”hur står det till?”

”Mina tänder kliar”, väste ormen, ”så nu hugger jag dig!”

”Nej herr Orm, det får du allt inte. Om du ger mig en bit av den gula osten på himlen får du hugga mig, annars ska du svära på att alltid vara min vän!”

Ormen klättrade upp i det högsta trädet men nådde inte månosten, så när natten blev morgon svor han att alltid vara prinsessans vän. De fortsatte gå tillsammans, prinsessan på sin trogne hunds rygg.

Nästa dag kom de fram till en grotta i det största berget. På en skatt som han stulit runtom i riket låg en hemsk drake. Han lyfte sitt stora huvud när prinsessan kom in med sina tre vänner, och sade:

”God morgon fröken Människa, hur står det till?”

”Jag är här för att dräpa dig, drake!”

”Du kommer aldrig att vinna! Jag är stark som en björn, snabb som en orm och listig som en räv, och kommer att dräpa er alla.”

Så slogs draken med björnen, och även om de var lika starka vann draken efter en hård strid.

Sedan slogs draken med ormen, och även om de var lika kvicka vann draken efter några snabba hugg.

Till sist stod draken framför prinsessan och sade:

”Nu dräper jag dig, människa!”

”Du kanske är stark som en björn, kvick som en orm och listig som en räv”, sade hunden och ställde sig framför draken, “men jag är trogen som en hund och kommer alltid att skydda mina vänner.”

Och så, medan draken lyssnade på hunden, högg prinsessan av drakens huvud med ett svärd av guld från skatten.

När draken dog bröts hans förtrollningar, och i hundens ställe stod nu en vacker prins från ett främmande land. Björnen och ormen förvandlades tillbaka till prinsessans båda bröder, och de var åter både vid hälsa och mindes vilka de var. Prinsessan och hennes tre vänner gladdes mycket, och hjälptes åt att bära skatten och den döda drakens huvud tillbaka till slottet.

När de återvände kröntes prinsessan till drottning. Till make tog hon prinsen från det främmande landet, och de var varandra för evigt trogna.