Skogsrået och Näcken (Short Story, Swedish)


Skogsrået och Näcken

En gång i tiden, för mycket, mycket länge sedan, såg världen annorlunda ut än den gör idag. Det var ingen skillnad på skog och vattendrag – träden stod mitt i det forsande vattnet.

Så kom det sig att Skogsrået vandrade i sin skog en dag. Plötsligt fann hon en man sittandes på en sten i en fors. Han var naken, precis som hon, och spelade med stor inlevelse och förmåga på en fela.

“Vem är du som sitter här i min skog?” undrade Skogsrået.

“Jag är Näcken”, svarade mannen. “Vem är du som vandrar i min älv?”

De trätte länge om huruvida det var Skogsråets skog eller Näckens älv de mötts i. Till slut bestämde de sig för att lösa tvisten med ett vad. Då de båda var mycket duktiga på att locka och förleda människor, kom de överens om att den som lyckades locka dit den skönaste människan skulle vinna rätten att kalla platsen sin egen.

Skogsrået gav sig av genom skogen, och Näcken plockade åter upp sin fela.

Inte mycket tid hade passerat när Skogsrået återvände. Hon lockade med lätthet män genom skogen, och den som nu följde henne var ung och mycket skön. Näcken lockade med lätthet såväl män som kvinnor och barn med sitt spel, och den kvinna som kom vandrande mot honom var även hon ung och mycket skön.

Den unga mannen var dock inte under Näckens trollbindelse. När han såg honom drog han sin kniv och satte den i marken vid vattnets kant. Detta fick Näcken att vrida sig i svåra plågor, och hans grepp och den unga kvinnan släppte. Hon drog då med sig den unga mannen, och de båda lämnade platsen tillsammans.

Skogsrået greps av ånger när hon såg Näcken vrida sig i plågor. Hon plockade upp kniven från vattenbrynet, och erkände sig sedan besegrad i vadet. Var än Näckens fors rann fram skulle hennes skog stå åt sidan, lovade hon.

Och det är därför det än idag aldrig växer träd längre än ned till vattenbrynet.