Det här tilldrog sig för många år sedan, när jag var ute på en av mina långa resor. Jag satt i skänkrummet på ett värdshus, när en främmande man kom och satte sig vid mitt bord. Vi började samtala, såsom ensamma resande ofta gör, och jag berättade om mina äventyr på kungarikets vägar. När jag frågade om främlingens historia tystnade han, och hans blick blev avlägsen.
Han var från en by långt norrut, berättade han, som i många år hade drabbats av olycka. Torka som fick betesmarkerna att gulna och brunnen att gå torr. Regn som spolade fröna ur åkrarna. Pestilens, som drabbade såväl lindebarn som smed.
En dag hade mannen gått till en trollpacka i grannskapet, och bett om ett slut på eländet. Hon frågade vad han var villig att ge för att skydda sin unga familj från torka, flod och sjukdom. Mannen svarade att han naturligtvis var redo att ge vad som helst. Då vände sig trollpackan till sin kittel, och började röra ihop en trollformel i dess svarta djup.
Det kommande året var det bästa i mannaminne. Byns betesmarker var så frodiga att korna knappt lyckades äta ned gräset innan det växt upp igen, och fisken så talrik i älven att man kunde fånga dem med bara händerna.
Men så, morgonen efter en fullmånesnatt, hittades mjölnaren vid skogsbrynet, med sin strupe uppsliten. Nästa månad gick en bondfru och en dräng samma öde till mötes. Månad efter månad försvann fler och fler av byborna, tills de gick på vakt varje natt för att skydda de sina. En natt lyckades de äntligen spåra den fruktansvärda hamnskiftaren, med kropp av både varg och man, och jaga den på flykten. Byn var säker igen.
Hamnskiftaren var dock inte klar med sitt värv. By efter by anföll den, natt efter natt – och nu lämnades ingen levande. Den rörde sig genom kungariket, och endast död fanns i dess spår.
Jag anlade ett självsäkert leende, och frågade att hur visste han att det var besten som legat bakom dessa anfall, om det aldrig lämnades några överlevande att berätta om dem?
Mannen stirrade på mig, och mitt för mina ögon, växte han till två mäns storlek. Hans hud sprängdes av tjock svart päls, och ansiktet drogs ut i en lång, tandfylld nos.
Med ett blodkokande ylande satte han av emot värdshusets dörr, och försvann ut i natten…