En gång för länge sedan i kungadömet Sommar föddes en flicka som kallades Rosenkvist. Hon var starkare och snabbare än alla sina vänner, och snart stod det klart att hon kunde slå såväl jämnåriga som äldre i strid. Så fort hon var gammal nog gav hon sig av på äventyr i kungadömet Sommar. Många var bestarna och trollen hon drap.
Ryktet om den modiga Rosenkvist spred sig i riket, och nådde snart ända till kungen. Han bjöd in henne till det tornerspel som snart skulle hållas i huvudstaden. Trots att hon var av enkel börd rådde inte vare sig adelsman eller -kvinna på henne. Det fanns inga tvivel i kungens sinne när han efter hennes segrar dubbade henne till riddare.
I Rosenkvists hjärta brann dock något starkare än all stolthet i världen. Under spelen hade hon mött en prins som var så vacker att blodet kokade i Rosenkvists ådror. Hans namn var Sol, och han var kungens äldsta son.
Med Sols varma leende lysande i minnet stred riddar Rosenkvist i många år för kungadömet Sommar. När hon återvände som en segrare och hjälte fanns det återigen inga tvivel i kungens sinne. Han gav riddar Rosenkvist och prins Sol tillåtelse att gifta sig med varandra. När kungen sedan dog kröntes Sol till konung i hans ställe, och Rosenkvist tog rollen som drottning.
Rosenkvist fortsatte emellertid rida ut på äventyr runt om i Sommar, och stred för att hålla riket säkert från allehanda trolltyg.
En vacker vårdag red hon längre norrut än hon någonsin gjort förr. Hon var nästan vid de norra bergens fot när hon mötte en ung man som stod mitt på stigen. Hans hy var som det vitaste linne, och hans ljusa hår mycket långt. Ögonen var lika blå som himmelen ovanför dem.
“Vem är ni?” frågade Rosenkvist och satt av sin springare.
“Jag är Snö”, svarade den unge mannen.
“Jag har aldrig mött någon som er förr”, sa riddar Rosenkvist.
“Det är inte ofta jag kommer så här långt söderut – framför allt inte vid den här tiden på året.”
Riddar Rosenkvist klev sakta närmare främlingen, men innan hon hann hela vägen fram suckade Snö djupt.
“Jag måste ge mig av. Du kan följa med mig om du vill, men då kan du aldrig återvända hem igen.”
Riddar Rosenkvist tänkte efter. Hon tänkte på sitt vackra hem, de tornerspel hon vunnit, de krig hon utkämpat. Hon tänkte på sin kung Sol.
“Jag kan lämna allt bakom mig”, sa hon till Snö, “förutom min Sol.”
Så vände hon sig bort från honom, satt upp i sadeln igen och gav sig av söderut.
Hon ångrade aldrig sitt beslut – men likväl kunde hon aldrig glömma vad hon lämnat bakom sig. Därför lämnar hon ett tecken till honom varje vår. Det kan tyckas vara en oansenlig blomma för oss – vissa kallar den till och med för ogräs. Men även om ros och snö aldrig är menade att mötas, så är den lilla gula maskrosen riddar Rosenkvists tecken på att hon aldrig kommer glömma sin Snö.